Vad sa du? Ville du se en film på svenska istället? Men se den här då! Tomas Alfredsson gjorde tillsammans med sina övriga Killinggänget-medlemmar en av tvåtusentalets bästa filmer så här långt. Jag såg den första gången i sina separata fyra delar på SVT för en herrans massa år sedan hemma hos min kompis Viktor. Jag förvånades redan då av det råa och komiska sättet som Killinggänget tog sig an olika familjesituationer. När jag sedan sett filmen i sin helhet tycker jag att den ännu bättre lyckas väva ihop de fyra historierna till fantastisk helhet.
Fyra berättelser vävs samman, men karaktärernas vägar korsar aldrig varandra. En matlagningsgrupp som blivit en slags terapigrupp, en skånsk familj där Pappan blir bränd fördärvad i ett djurkrematorium, en nyligen avliden rik mans familj och två hotellägares relation och sönderfall. Tillsammans lyckas alla historierna visa att tragik och komik visst hör ihop.
Folk som sett den här filmen brukar oftast komma ihåg skåningen som faller in i elden på krematoriumet. Och visst. Robert Gustafssons breda skånska är det inget fel på, men det är alla delarnas helhet som gör att jag når slutet och nästan får tårar i ögonen till den fullständigt banala eftertext-låten Sorgliga Sånger.
Det är alla tragiska karaktärerna som gör att man på något väldigt märkligt sätt får ett nytt hopp av. Man gillar den stackars, karismatiske Ernst som söker jobb på bank men aldrig någonsin skulle kunna får det. Man skrattar först, men strax sitter skrattet i halsgropen. Killinggänget säger på kommentatorsspåret att man ska skämmas över att man skrattat åt vissa saker. Att man får betala med varje skratt med en liten bit av sin själ. Och det är väl det som gör den här filmen så fantastisk egentligen. Man får en sådan värme till människor man kanske inte alls hade haft annars.
Klippet nedanför är när Ernst går till banken och gör inte det att du vill se filmen är den nog ingenting för dig.
Mycket Nöje.
IMDB
Låt kopplad till filmen:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar