En tår på kinden, en hand i himlen.

Ibland är det skönt att få ett utlopp. Att släppa taget. Att få känna en känsla som inte går att värja sig emot.

Vi lever i kulturen där känslor är undantryckta och gömda inne i våra innersta rum, endast lämpliga att ta fram i nödsituationer. Jag vet att jag är den som är sämst på det här området och jag hoppas kunna bli bättre, men det är alltid något som tar emot. Någon slags rädsla att inte låta känslor levas ut.

Men ikväll råkade jag av en händelse se att Loney Dears skiva Hall Music hade läckt upp på Spotify. Den drabbade mig verkligen hårt. Direkt från första ton slås det an någonting inom mig. Hur Emil vrider och vänder på orden tillsammans med melodierna från instrumenten gör att skivan får något slags eget liv. Den lever ut sorg och hoppfullhet på ett sätt som jag sällan har varit med om tidigare. Jag vill lära mig att sjunga med i den sången, leva det livet. Det som andas sorg och hoppfullhet...

Det är svårt att förklara, men det allra bästa brukar väl vara just det - svårförklarligt. Att luta sig tillbaka och känna tåren på kinden är i alla fall någonting jag brukar göra alldeles för sällan. Jag lovar att bättra mig.

Bästa låten just nu:
Loney Dear - Young Hearts