Och vips så hade tolv dagar gått, bara så där. Nu skulle det vara lite roligt att veta vilken av de tolv filmerna du blev mest taggad av. Kolla gärna igenom inläggen lite grann och se om det fanns något guldkorn.
Var det någon av dessa tolv som du hoppande av lycka begav dig iväg till Videoteket eller Pirate Bay (vad vet jag?) för att införskaffa?
Fanns det någon film som du redan hade sett och som du verkligen inte tycker borde varit här?
Viktigaste frågan: Om du skulle vara tvungen vilken av dessa filmer skulle du helst av allt se?
Frågor som söker svar. Svara gärna nere i kommentarsfältet eller på Facebook. Du är en klippa. Tack.
Då var vid framme vid den tolfte och avslutande recensionen. För dig med en timme till över är tipset den klaustrofobiskt, krypande och mästerligt genomförda resan som är Das Boot. Filmen klockar in sin directors cut på 3 timmar och 19 minuter och det är väl spenderad tid för den som vill och kan. En av de bästa krigsfilmerna som jag har sett ett flertal gånger och gärna återvänder till. Det måste väl ändå vara måttstocken på en bra film? En film som är värd att återkomma till gång på gång.
1942. Andra världskriget har brakat loss ordentligt och en tysk ubåt sätts i vattnet för att förgöra Engelska lastskepp. Besättningen ombord på båten har inte direkt samma ideal som Herr Hitler och den unga nazisten som är högst rankad militär på båten har svårt att få bukt med besättningen. Det blir problem längs med vägen och det är många otroligt starka scener i filmen.
Jag läste en recension av en man som sa sig jobba på ubåt. Han berättade att han och hans kollegor ofta brukade kolla på ubåtsfilmer. Jakten på Röd Oktober, U-571 och Below etc. Dock var det mest eftersom de ofta har en sådan väldigt missvisande bild av hur det är att vara i en Ubåt att det blev närmast komiskt. Men Das Boot skrattade ingen åt. Där var det autentiskt och skrämmande.
Das Boot är en film som beskriver fasan i att vara instängd i en metallburk 200 meter under ytan. Men det är också en film som låter oss se en annan sida av Andra Världskriget. Livet är INTE som Saving Private Ryan. Det är inte dom goda och dom onda. Det är blandat. Och det är det som görs så bra i den här filmen. Att vi inte känner fullständig avsmak för alla tyskar och att vi inte väntar med glädje på att amerikanerna ska komma och rädda dagen gör att filmen blir mer intressant.
Får du mersmak av tyska krigsfilmer rekommenderas även den alldeles utmärkta filmen Der Untergang om Hitlers sista dagar i bunkern. På samma sätt som Das Boot visar den hur det inte verkar finnas någon utväg och hur människorna i en sådan situation reagerar. MEN se Das Boot först och upplev ett riktigt mästerverk. Här nedanför finns filmen i sin helhet på youtube, men den kan vara mer stämningsfull att se på tv, om sådan finns.
Vad sa du? Ville du se en film på svenska istället? Men se den här då! Tomas Alfredsson gjorde tillsammans med sina övriga Killinggänget-medlemmar en av tvåtusentalets bästa filmer så här långt. Jag såg den första gången i sina separata fyra delar på SVT för en herrans massa år sedan hemma hos min kompis Viktor. Jag förvånades redan då av det råa och komiska sättet som Killinggänget tog sig an olika familjesituationer. När jag sedan sett filmen i sin helhet tycker jag att den ännu bättre lyckas väva ihop de fyra historierna till fantastisk helhet.
Fyra berättelser vävs samman, men karaktärernas vägar korsar aldrig varandra. En matlagningsgrupp som blivit en slags terapigrupp, en skånsk familj där Pappan blir bränd fördärvad i ett djurkrematorium, en nyligen avliden rik mans familj och två hotellägares relation och sönderfall. Tillsammans lyckas alla historierna visa att tragik och komik visst hör ihop.
Folk som sett den här filmen brukar oftast komma ihåg skåningen som faller in i elden på krematoriumet. Och visst. Robert Gustafssons breda skånska är det inget fel på, men det är alla delarnas helhet som gör att jag når slutet och nästan får tårar i ögonen till den fullständigt banala eftertext-låten Sorgliga Sånger.
Det är alla tragiska karaktärerna som gör att man på något väldigt märkligt sätt får ett nytt hopp av. Man gillar den stackars, karismatiske Ernst som söker jobb på bank men aldrig någonsin skulle kunna får det. Man skrattar först, men strax sitter skrattet i halsgropen. Killinggänget säger på kommentatorsspåret att man ska skämmas över att man skrattat åt vissa saker. Att man får betala med varje skratt med en liten bit av sin själ. Och det är väl det som gör den här filmen så fantastisk egentligen. Man får en sådan värme till människor man kanske inte alls hade haft annars.
Klippet nedanför är när Ernst går till banken och gör inte det att du vill se filmen är den nog ingenting för dig.
Något som alltid fascinerat mig är den slingriga, bombastiska amerikanska politiken och kollar man på filmerna om ämnet på senare år är det inte mycket som slår Frost/Nixon. Nominerad till bästa film på Oscarsgalan 2009 och i inte mindre än fyra andra kategorier. Filmen går i lugnt tempo och byggs sakta men säkert upp i ett stort crescendo. Att en film baserad på en serie intervjuer från 70-talet kunde bli så spännande att följa trodde jag aldrig.
Talkshow-hosten David Frost får det största uppdraget i sitt liv; han ska bli den enda som får intervjua Richard Nixon efter Watergate. Nixon, som den slingrige politiker han var, har handplockat Frost för jobbet eftersom han tror att det kommer att bli en lätt match att prata runt honom. Han hade nog aldrig i åtanke att Frost och hans medhjälpare faktiskt skulle visa sig vara ett värdigt motstånd. Aj, aj, aj.
Det som är riktigt starkt i den här filmen, förutom rollprestaionerna, är hur man mänskliggör Nixon. Mannen som MINST sagt inte hade rent mjöl i påsen. Vi får se den åldrade Nixon som fortfarande är hal som en ål, men som när kamerorna släcks, ändå visar något mer levande. Givetvis har manusförfattarna tagit sig friheter kring vissa detaljer, men det visas ändå på ett fint sätt att alla människor ändå är människor i alla fall.
Frank Langella är utmärkt som den buttre Richard Nixon och Michael Sheen är fantastisk som den hungriga reportern David Frost som verkligen gör sitt yttersta för att knäcka en av politikervärldens bästa bortsnackare. Vi får se hur han och hans team jobbar febrilt för att komma fram till svaren som Nixon kommer att ge på frågorna och vad deras motfråga kommer att vara. Det är en riktig FRÖJD att se den här filmen komma till liv.
OK.., den här filmen kanske du redan har sett. Men det är den första filmen jag köpte på DVD så vad ska man göra liksom? Jag kommer fortfarande ihåg att jag var nere på Åhléns när vi var relativt nyinflyttade i Härnösand. Jag kommer ihåg att jag omslaget på den uppklädde Michael Douglas med ett hagelgevär i gängkvarterens Los Angeles fascinerade mig och jag kommer ihåg att man öppnade fodralet på ett konstigt sätt. Sedan dess är filmen en av mina absoluta favoriter och Michael Douglas skådespeleri är SANNERLIGEN elektriskt.
En man lämnar sin bil i en kö in mot stan och ger sig iväg på fot. Strax får vi se att den här mannen är något labil när han slår sönder en närbutik med ägarens basebollträ eftersom han inte får köpa en Coca Cola för 50 cent istället för 85. Han får den till slut för 50 cent, betalar och går. Och så följer filmen. Michael Douglas slår, skjuter, hugger och betalar för sig genom staden och under tiden försöker polisen Prendergast (Robert Duvall) få fatt på honom under hans resa av mayhem genom Los Angeles.
Begreppen att "bli lite Falling Down" eller "He just went a little Falling Down" härstammar härifrån och det är GIVETVIS vid de tillfällena när man till slut är så less att man skulle göra vad som helst för att inte vara det. Det Michael Douglas karaktär vill är att komma hem till sin frånskilda fru för att fira sin dotters födelsedag, och då spelar det ingen roll alls vad som står i vägen. Vare det åldrade nazister, vägarbeten eller sydamerikanska gangsters
En subplot i filmen som är intressant är relationen mellan detective Prendergast och hans fru. Frun är väldigt överbeskyddande sen han blev skjuten i tjänst och numera bara jobbar bakom ett skrivbord. Relationen känns väldigt lite Hollywood och väldigt verklig. Han måste hela tiden lugna henne med att han snart ska komma hem och allt det lägger på ytterligare ett lager av trovärdighet till filmen. Det är inte någon översnygg CSI-fru som oroar sig utan en helt vanlig 50-årig kvinna.
Med många oförglömliga scener och karaktärer har det här blivit en av mina favoritfilmer of all time. Och mycket har väl egentligen att göra med Michael Douglas. Vad hade filmen blivit utan hans förmåga att växla humör utan att blinka? Inte lika bra förmodligen.
Nu ska vi all the way back to 1946 när den oemotståndliga, mysiga, dramatiska, trevliga, roliga och på alla sätt behjärtansvärda filmen It's A Wonderful Life gick upp på biograferna. Jag och Sara såg den innan jul i år och vi älskade den båda två. Sara såg den direkt igen med sin roommate Sofia och hon hävdar härmed att det är hennes bästa julfilm. (även om jag skulle hävda att det inte bara är en julfilm).
Berättelsen om den rakt igenom gode George Bailey, som i hela sitt liv sätter andra framför honom själv, och hur hans liv inte blev som han hade tänkt sig brukar alltid visas runt jultid i USA. Det är lite missvisande eftersom största delen av filmen inte alls har speciellt mycket att göra med julen utan mer följer James Stewart som den trevlige George Bailey som står upp för det som är rätt. Hans liv blir inte kantat av rosor för det, men det ska krävas mycket för att George ska ge upp.
Det är en behjärtansvärd film på många sätt och det är just James Stewart som är bärande igenom hela filmen och gör att den faktiskt blir så lyckad som den blir. Det svartvita formatet och citat som: "You want the moon? Say the word and I'll throw a lasso around it and pull it down!" gör ju att vilket syniskt 00-talshjärta som helst kommer att smälta. Karaktären Clarence som presenteras en bit in i filmen är också en personlig favorit så jag hoppas verkligen att du tar chansen att se ett stycke filmhistoria som utan tvekan kommer att lämna dig med ett leende på läpparna.
Och för alla som vill indulga i hur trailers till filmer utvecklats sen 40-talet så borde ni kolla in den här trailern också. Everything is Wonderful. Sen finns också hela filmen återutgiven i färg på youtube, jag slänger in en länk längst ner på sidan.
Dokumentärgenren är något som börjat intressera mig mer och mer på senare år och The Devil and Daniel Johnston är bland de bästa dokumentärerna jag har sett. All the way up there med Dom kallar oss Mods/Det sociala arvet, Exit Through the Gift Shop, The Bridge och The King of Kong.
Daniel Johnston var en vanlig kille som:
1. Spelade in lofi-musik i sina föräldrars garage
2. Låtar som oftade handlade om inget speciellt och allting
3. Sa att han var bäst i världen när MTV besökte hans stad
4. Tryckte egna kasettband och tröjor
5. Blev omtyckt i grungevärlden (fick sin tröja buren av Kurt Cobain)
6. Blev psykiskt störd
7. Blev inlagd på mentalsjukhus
8. Flyttade tillbaka till sina föräldrars källare
9. Är numera erkänd indieartist med ett så kallat "cult following"
Det finns med andra ord MATERIAL för en bra dokumentär och det är precis vad Jeff Feuerzeig har lyckats plocka ihop här. Vi får följa med i Daniels stormiga liv från tonåring i garaget till kändis och slutligen till sitt mentala kollaps och comeback. Det känns egentligen konstigt att beskriva mer för att inte förstöra för dig när du ser den. Men jag kan säga att Daniel Johnston verkligen är en helt fantastisk människa som man inte kan annat än att fascineras över.
Jag har hittills inte rekommenderat någon "ny-ny" film och då tänkte jag på filmen Shame som gick upp på biograferna i Sverige i januari i år och som jag såg här i veckan. Michael Fassbender och Carey Mulligan gör fantastiska framträdanden och en djupdykning i det skamfyllda livet hos en sexmissbrukare är inte något som många i Hollywood skulle våga ta i med tång.
Brandon är är nere i ett djupt sexmissbruk när hans syster Sissy kommer för att bo hos honom på obestämd tid. Det är många scener i filmen som fångar upp den tragiska sidan av missbruket och öppningsscenen när han ligger och tittar med en tom blick upp i taket är talande för hans känslotillstånd.
Jag kommer spontant att tänka på den gamla låten Tired of Sex av Weezer från numera klassiska Pinkerton-skivan. Där sjunger sångaren Rivers Cuomo om hur han lessnat på att ha sex. Det är speciellt två textrader som har fastnat hos mig och den beskriver även Brandon ganska bra här: "I'm spread so thin, I don't know who I am" och "Why can't I be making love come true?". På alla olika sätt som Brandon försöker att få tillfredsställelse är det tydligt att det inte blir bättre. En spännande inblick på tomheten i livet hos en missbrukare.
Observera att det här är en film som du KANSKE inte vill se i närheten av följande: föräldrar, barn eller människor som byter kanal om det skulle vara ett manligt eller kvinnligt könsorgan på TV'n. När sexscener är motiverade, som de helt klart är i den här filmen, är det inte i mitt tycke störande. Är de omotiverade är det en annan sak. Som i tv-serien Game of Thrones där det stundom känns mer som att HBO slänger in lite sex för att det är nåt dom kan än för att det ska föra storyn framåt. Här används det mer som ett verktyg för att få oss att förstå huvudkaraktärens situation och hur hans liv sakta börjar dala neråt.
Tragiskt och vackert och som en kompis sa känns det som att man borde ta en DUSCH efter man sett den, men den har defenitivt något och sen finns det en scen i filmen när Brandons syster (Carey Mulligan) sjunger den
mest tragiskt vackra version av New York, New York jag NÅGONSIN har
hört, och en ensam tår lämnar Brandons öga. Den scenen är helt obeskrivlig egentligen, den måste ses. Det är också en film som är väldigt spännande filmad. Det känns som att det finns en bakomliggande tanke alla vinklar och alla subtila ansiktsrörelser. Den unge brittiske regissören, med en känd amerikansk namne, Steve McQueen borde ni hålla utkik för även i framtiden.
Jag gillar när en liten independent film kommer ut och verkligen visar att man inte alltid behöver 250 miljoner dollar för att göra en bra film. Det finns många exempel: Paranormal Activity, The Station Agent, Night of the Living Dead, Reservoir Dogs... Listan kan göras lång. Den kanadensiska indiefilmen Cube, som har lämnat ett starkt minne från högstadietiden, är också en sådan och det är framförallt idén bakom Cube som gör att jag ville ha med den i min lilla tipslista här.
En man vaknar upp i ett fyrkantigt rum. Går genom en dörr in genom ett annat rum och helt plötsligt hörs ett högt, skärande, kliniskt ljud. Mannen stannar upp och plötsligt faller han ihop i FYRKANTIGA BITAR till marken. Öppningsscenen är mäktig, men det är storyn till vad som händer i Cube som gör den så fascinerande. Det är fem personer som hittar varandra i liknande rum och ingen av dem vet hur de har hamnat där alls. De försöker ta sig igenom rummen och kommer snart på att det är ett system med fällor inbyggda för att det ska bli svårt att ta sig från rum till rum. Men hur ska de göra för att hitta ut och vad gömmer egentligen personerna från varandra i kuben?
Det är en psykologisk thriller som tar sig an frågan vad som händer med personer instängda på en plats utan en tydlig väg att ta sig ut levande, långt innan Saw och allt vad det heter. Även om det är jobbigt för dem när de ska gå igenom de olika rummen är det reaktionerna till det hopplösa i deras situation och hoppet som de ändå måste ha kvar för att överleva som är det mest spännande.
365.000 kanadensiska dollar fanns i budgeten till den här filmen och även om det ibland kan märkas tycker jag att det är fantastiskt hur bra den är ändå. Att storyn är mycket MYCKET viktigare än allt vad specialeffekter kan göra. Att jag MYCKET hellre ser på Cube än till exempel 190miljonerdollarfilmen Transformers: Dark Side of the Moon. Är det en spännande och actionfylld thriller du vill ha så rekommenderar jag Cube varmt. Jag har sett den vid ett flertal tillfällen och när jag skriver här så känner jag att det snart är dags igen.
This is England var en uppskjutarfilm för mig. Ni vet en sådan där som bara ligger och VÄNTAR på att man ska se den, men att det aldrig riktigt blir av. Fyra års väntande innan jag såg den, men jag älskade den så klart när det väl kom till kritan. En känslosam, stark och fin berättelse om en liten pojkes sökande efter sin plats i livet. Och om skinheads i början av 80-talet.
This is England är en film som utspelar sig innan skinheads blev farliga. Eller iallafall i övergången till att de blev farliga. Shauns pappa dör i Falklandskriget och hand passar inte riktigt in i skolan. När han stöter på några vänliga skinnskallar i en tunnel finner han plötsligt att han har någonting att tillhöra. Men det visar sig snart att det kanske inte är alla skinheads som har samma leksamma inställning till livet.
Filmen är på samma gång ett slags tidsdokument av det tidiga 1980-talet i England. Thatcher har skickat iväg trupper till Falklandsöarna och rasistiska högervindar börjar sakta blåsa in över landet. I de lägre klasserna blev det tydligast och här i This is England lyckas regissören på ett bra sätt att beskriva en svår situation med det tydligaste exemplet på en grupp som blev infiltrerad av detta.
Det fina med den här filmen tycker jag är just behovet av tillhörighet som gör att Shaun leds in på fel vägar. Det finns något så starkt i oss som gör att vi inte vill vara ensamma. I ett land som Sverige där alla bor själva så kanske inte det ser ut som det på ytan, men vad vore vi utan andra? Idén visas på ett bra sätt också i filmen Up In The Air, där George Cloonys karaktär håller ett föredrag om en ryggsäck. Att vi inte borde bära runt på alla andra människor och saker vi har utan vara fria. Jag tycker att livet krymper utan folk runt omkring, och det är väl också det som Shaun känner. Det och sorgearbetet efter hans pappas död som gör att han behöver en krets att få tillhöra är det som får mig att känna mest för den här filmen.
Slutet tar lite extra hårt på mig, jag ska inte säga mer än att det involverar ett hav, en engelsk flagga och en cover på "Please, Please, Please Let Me Get What I Want" med The Smiths, och jag tror att det är fler än jag som kommer att fälla en tår där. Sen dialekten de har i filmen får mig att smälta också. Det är nåt med en väldigt, väldigt bred brittisk dialekt som gör filmen mer trovärdig. Har du inte sett den, se den. Har du sett den, se den igen. En fantastisk brittisk film som visar oss början på ett härjat, engelskt 1980-tal.
Filmen med det obegripliga omslaget. När jag satt och funderade på filmer som var överraskande bra var JCVD ett självklart val. Det var några år sedan som jag, Johan och mest troligt Simon, Ante och Fredric, bestämde oss för att hyra film och gav oss iväg till Shell. Väl i videobutiken bestämde vi oss, av någon outgrundlig anledning, för att se en film med Jean-Claude van Damme som flyger genom luften i kicking position. Det kan ha varit för att taglinen var större än filmtiteln och stitulerade "I'M TOO OLD FOR THIS SHIT"och att vi var på det humöret. Föga visste vi då att filmen faktiskt skulle vara ett belgiskt actiondrama med komiska och inslag om ångesten i att vara en skådespelare som alla ser ner på. Och att JCVD, trots det helt sjukt opassande omslaget, faktiskt skulle vara både underhållande och tankeväckande är fortfarande förvånande när jag tänker på det.
Den avdankade B-actionstjärnan Jean-Claude van Damme ligger i skilsmässa och frågan om vem som kommer få vårdnaden om barnen börjar krypa närmare. När advokaterna frågar hans dotter vad hon tycker om sin pappa säger hon att alla hennes kompisar skämtar om hur dåliga hans filmer är. Livet är sannerligen på nergång för van Damme då han inte heller får de filmroller han vill ha. Han går in på en bank i Belgien för att kunna betala sin advokat och helt plötsligt uppstår en situation som är helt utanför hans kontroll.
Det bästa ögonblicket i filmen är när JCVD håller en lång monolog där han får utlopp för hur det känns att vara actionstjärnan som alla skrattar åt bakom ryggen. Ett starkt ögonblick som jag har sett om många gånger sedan jag såg filmen första gången och det är spännande att se hur en skådespelare som så många kan döma ut i en handvändning faktiskt får upprättelse genom att visa hur pass bra han egentligen är. Sen kanske han inte är SEAN PENN eller nåt, men sättet han levererar replikerna på visar att han kan mer än att bara roundhouse-kicka folk i huvudet.
Sen innehåller ju filmen även en del actionscener, även om de i mitt tycke är sekundära här. Det intressanta är mannen bakom musklerna och bakom de halvkassa actionfilmerna med bra fightscener. Den här filmen gjorde mig så glad när jag såg den första gången och nu när jag kollade in väderprognosen för veckan kände jag att många av er också borde ta chansen att få se en avdankad actionhjälte bättre än han NÅGONSIN har varit tidigare.
Jag övertalade pappa om att vi borde gå ner och plocka upp en gammal VHS-kasett ur en dammig låda i källaren för att få minnas en av de roligaste komedierna från 1980-talet.
Chevy Chase är Fletch, en journalist undercover bland drogmissbrukare på en strand i Los Angeles. En rik man närmar sig honom och berättar att han är villig att betala Fletch för att mörda honom i gengäld för en rejäl summa pengar eftersom han har cancer och han vill att hans fru ska få ut maximalt på försäkringen. Någonstans här börjar Fletch ana UGGLOR i mossen och börjar undersöka om varför den här personen egentligen gör det här.
Fletch åker genom filmen som en virvelvind i olika former och under olika utklädnader. Det som får mig att skratta ut högst när jag ser Fletch är utan tvekan Chevy Chase. Storyn kanske vi kan lämna därhän, även om slutet ger den ett lyft, så är det en Chevy Chase på sin högsta nivå som gör att filmen blir fantastisk. Vare sig han är läkare, tennistränare, flygplansreparatör eller jagad av poliser är han en av de klarast lysande komedistjärnorna under 80-talet.
Men samtidigt känns det som att han tappade allt en kort tid härefter. Det var någonting med 80-talet som aldrig hade någon chans att föras över in i 90-talet. Kurt Cobain skrattar åt hårsprayade frisyrer och den ironiska humorn sprider sig. Det finns otaliga exempel: Chevy Chase, Eddie Murphy, John Candy, Steve Martin, Dan Aykroyd etc. Alla hade de någon unik förmåga att få oss att skratta på 80-talet som plötsligt var som bortblåst. Humorn på 80-talet hade en annan slags värme. Det gjorde aldrig ont att skratta på 80-talet, men det gjorde också att vi välkomnade förändringen som sedan kom med öppna armar.
HURSOMHELST så är Fletch en spännande och framförallt mycket rolig film som jag tror de flesta lämnar med ett leende och en skön känsla. Och sådana filmer kan verkligen behövas en regnig dag som denna!
Den första gången jag såg Adams æbler hade jag inga som helst förväntningar på den. Det enda jag visste var att min vän Fredric hade sett den och omedelbart ville att vi skulle se den tillsammans på en resa. Vi satt där tillsammans med en liten laptop och den här underbart mörka, vackra och roliga filmen, liksom bara SPELADES in i mitt hjärta.
Adam (Ulrich Thomsen) är nynazist och har i slutet av en fängelseperiod blivit utslussad i det danska samhället via kyrkan som prästen Ivan (Mads Mikkelsen) förfogar över. Väl där visar det sig att Ivan är oförmögen att se någon ondska i människor. Alltså verkligen fysiskt oförmögen. Detta gör så klart den mycket argsinte Adam ännu argare och han bestämmer sig för att med all sin kraft försöka knäcka den gode prästen.
Begreppen ondska och godhet är egentligen vad filmen till slut handlar om. Vad har vi för anledning till att egentligen bry oss om någonting? När det finns en sådan massa skit runt omkring oss, varför ens försöka? Fotot och användandet av ett
talande bildspråk där ett äppelträd sakta försjuknar och dör är en av kryddorna som gör att den här filmen blir oerhört (för att använda en klyscha) drabbande. En annan sak som gör filmen intressant är användandet av den bibliska berättelsen om Job, mannen som Gud prövade ända in i kaklet så att säga.
Och det ÄR väl tråkigt att behöva säga, men Mikkelsen är verkligen HELT oemotståndlig som plågad och godsint präst. När hans karaktär sätts på prov och hans medmänniska försöker att bryta ner honom till bitar, tycker jag synd om honom, men det finns något annat där också. Något märkligt älskvärt. En person som aldrig riktigt fungerar normalt i samhället, men som ändå inte ger upp hoppet om mänskligheten. Det blir komiskt när
han utan att kunna se ondska berättar att han lyckats omvända en man som
bor i kyrkan från att råna Statoil-mackar när personen i fråga
fortfarande gör det på daglig basis.
Med galna nynazister, danska invandrare, alkoholister och en präst som kämpar mot ondskan lyckas Anders Thomas Jensen här skapa en perfekt hybrid mellan drama och mörk komedi. En av de bästa nordiska filmerna jag sett i mitt liv. Kanske den bästa. Och den finns i sin helhet på Youtube om du inte får tag i den på annat sätt.Vad säger man? Världsklass.
