Något som alltid fascinerat mig är den slingriga, bombastiska amerikanska politiken och kollar man på filmerna om ämnet på senare år är det inte mycket som slår Frost/Nixon. Nominerad till bästa film på Oscarsgalan 2009 och i inte mindre än fyra andra kategorier. Filmen går i lugnt tempo och byggs sakta men säkert upp i ett stort crescendo. Att en film baserad på en serie intervjuer från 70-talet kunde bli så spännande att följa trodde jag aldrig.
Talkshow-hosten David Frost får det största uppdraget i sitt liv; han ska bli den enda som får intervjua Richard Nixon efter Watergate. Nixon, som den slingrige politiker han var, har handplockat Frost för jobbet eftersom han tror att det kommer att bli en lätt match att prata runt honom. Han hade nog aldrig i åtanke att Frost och hans medhjälpare faktiskt skulle visa sig vara ett värdigt motstånd. Aj, aj, aj.
Det som är riktigt starkt i den här filmen, förutom rollprestaionerna, är hur man mänskliggör Nixon. Mannen som MINST sagt inte hade rent mjöl i påsen. Vi får se den åldrade Nixon som fortfarande är hal som en ål, men som när kamerorna släcks, ändå visar något mer levande. Givetvis har manusförfattarna tagit sig friheter kring vissa detaljer, men det visas ändå på ett fint sätt att alla människor ändå är människor i alla fall.
Frank Langella är utmärkt som den buttre Richard Nixon och Michael Sheen är fantastisk som den hungriga reportern David Frost som verkligen gör sitt yttersta för att knäcka en av politikervärldens bästa bortsnackare. Vi får se hur han och hans team jobbar febrilt för att komma fram till svaren som Nixon kommer att ge på frågorna och vad deras motfråga kommer att vara. Det är en riktig FRÖJD att se den här filmen komma till liv.
Mycket Nöje.
IMDB
Låt kopplad till filmen:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar