En tår på kinden, en hand i himlen.

Ibland är det skönt att få ett utlopp. Att släppa taget. Att få känna en känsla som inte går att värja sig emot.

Vi lever i kulturen där känslor är undantryckta och gömda inne i våra innersta rum, endast lämpliga att ta fram i nödsituationer. Jag vet att jag är den som är sämst på det här området och jag hoppas kunna bli bättre, men det är alltid något som tar emot. Någon slags rädsla att inte låta känslor levas ut.

Men ikväll råkade jag av en händelse se att Loney Dears skiva Hall Music hade läckt upp på Spotify. Den drabbade mig verkligen hårt. Direkt från första ton slås det an någonting inom mig. Hur Emil vrider och vänder på orden tillsammans med melodierna från instrumenten gör att skivan får något slags eget liv. Den lever ut sorg och hoppfullhet på ett sätt som jag sällan har varit med om tidigare. Jag vill lära mig att sjunga med i den sången, leva det livet. Det som andas sorg och hoppfullhet...

Det är svårt att förklara, men det allra bästa brukar väl vara just det - svårförklarligt. Att luta sig tillbaka och känna tåren på kinden är i alla fall någonting jag brukar göra alldeles för sällan. Jag lovar att bättra mig.

Bästa låten just nu:
Loney Dear - Young Hearts

När mörka moln tornar upp sig...

 

En galning dödar 76 människor på en dag. Människor i Somalia svälter ihjäl på grund av torkan. En 27-årig kvinna hånas och smutskastas i media tills hennes bägare till slut rinner över.

Anledningarna till att de mörka molnen tornar upp sig över världen är många... 

Jag följde tv-sändningarna när människa på människa skrek ut sin ångest över sina förlorade vänner. Reportrarna såg skärrade ut och tragiken var enorm. Idag såg jag när tv4 intervjuade Hans Rosling. Han sa att vi måste hjälpa länderna på Afrikas horn nu, annars kommer dem att kollapsa. Jag läste på DN idag om den stora talangen Amy Winehouse som nu har gått ur tiden, efter många långa år av missbruk. Det är lätt att bli blind med så mycket hemskt framför ansiktet, men så fort du öppnar upp ögonen så kan jag garantera dig om att du ser något som inte står rätt till. 

När jag tar in allt det här så känns det för mig som en liten människa som helt omöjligt stort, men när det ser som mörkast ut ska vi inte glömma bort en viktig sak, kanske den viktigaste saken av alla, vi har varandra. Det finns tusen olika saker som behöver vår hjälp. Barn i Afrika, Amy Winehouse, grannen, norska ungdomar, våra vänner, våra ovänner och listan kan göras hur lång som helst. Men om vi inte börjar någonstans alls, om vi bara ger upp och låter egoismen helt ta överhanden så kommer det att bli ännu mörkare.

Jag vet att det här är en moralpredikan och jag vet att det här är något som alla människor har hört tusen gånger, men det är egentligen bara något som jag har gått och tänkt på nu i några dagar. Ungefär som när  man sett "Hotel Rwanda", "Schindlers List" eller "Blood Diamond"och ögonen öppnas för världens verkliga problem. Jag hoppas bara att jag får komma ihåg dem den här gången.

Vila i Frid Amy

Tillfällig Flytt!

Ärade läsare!

Från och med idag och en månad framåt så flyttar den här bloggen till http://ikon1931.se/blogg/joakim. Jag har nämligen blivit maj månads bloggare på ikon1931. Jag hoppas att så många som möjligt hittar dit och läser mina inlägg. Som vanligt skulle det vara mycket trevligt med lite feedback på det man skriver, även där! Håll er uppdaterade!

Bästa låten just nu:

Fleet Foxes - Oliver James

(följ länken)

Isarna smälter i Umeå

Hallå där ute i internet.

Egentligen så borde jag plugga idag, men känner mig inte så taggad så jag tänkte att det fick bli ett inlägg här istället. Även om det har varit tungt att flytta till en ny stad verkar möjligheterna öppna sig allt mer med vårens intåg. Det är lätt att hamna lite efter socialt när man i stort sett bara sitter hemma och pluggar, men nu börjar det äntligen lossna.

Jag var ute och sprang idag innan lunch och mötte upp med Sara på en bänk längs med älven. Det här är en sådan där vårdag som man knappast vågar tro på när man fryser sig över en bro i 20 minus en månad tidigare, men som känns så uppenbar när den väl är här. Jag och Sara satt på bänken och jag såg ut över älven, hon uppmärksammar att isen börjar har börjat släppa och i mitt sinne far en tanke iväg till mitt eget liv. På något sätt är det som om isen runt mitt liv har börjat släppa också, jag ser saker klarare, jag vet lite mer vad jag vill och jag har börjat få mitt liv åt det hållet det ska. Jag tror aldrig att min is kommer att smälta bort helt men jag ska hoppas och kämpa för det.

Jag vill att alla fina människor i Umeå ska veta att de är bra, det är ni som får isarna att smälta. Fortsätt på det här sättet så ska vi nog se att det löser sig.





Jag har också för första gången i mitt liv fått bevittna Håkan Hellström live och det var en upplevelse som etsade fast sig på min näthinna och trumhinna. 'Bästa låten just nu' blir därför tillägnad Kajsa Silfverdahl och Miriam Larsson som var med mig och fick bevittna detta stora ögonblick. "Har någon sett till Hurricane?"

Bästa låten just nu:

Håkan Hellström - Hurricane Gilbert

(följ länken)

Dagarna går framåt men Jocke står kvar

Så känns det ibland här uppe. Det går inte framåt i den utsträckningen som man skulle vilja, men man ska kanske inte ska begära för mycket? Det blir många sena promenader från Sara, många Engelska böcker att studera, många lyssnade låtar på min dator, men tyvärr inte lika många människor att se. Jag har dock bestämt mig för att det får bli ändring på det...

Hej igen förresten! Det var ett tag sen sist. Nu har temperaturen stigit (sjunkit?) i Umeå och det hyllade jag idag med att plocka fram min vårjacka ur garderoben. Det är något speciellt med att ta på sig en vårjacka. Man känner hoppet återvända efter en lång, kall vinter. När jag gick igenom ett nollgradigt Umeå på gränsen mot tolvslaget, med The Smiths i mina lurar - kändes livet på något sätt ganska ofelbart. Det var på det där sättet som bara en kall promenad med en bra låt kan få dig att uppleva, distansen till Gud minskar och själen får andas. Du borde prova det så snart du kan och dagens/nattens halvdans/vandringslåt är This Charming Man med The Smiths.

Bästa låten just nu:

The Smiths - This Charming Man

(följ länken)

Släkten är bäst

Idag har jag träffat min kusin Marcus och min Farmor. Jag har också träffat min egen familj. Jag tror att jag tycker om dom.

Det är ofta när man är i närheten av sin familj  och släkt en längre tid som de där små känslorna av ilska och avund tittar fram. Man kanske ryter ifrån när någon är jobbig och håller på och drygar sig. Man kanske blir less och går in till sitt rum för att få vara själv en stund, men man har ändå bandet till dem som går djupare.

Jag tycker om våran släkt. Den är så galen och bra. Att först få sitta och luncha med Marcus och prata om Wayne's World och sen gå till Farmor och prata med henne om vad som har hänt i kyrkan och livet, det är äkta glädje det. Jag saknar den delen av släkten när jag är uppe i Umeå. Den där galna släkten som har hundra födelsedagar varje år och ännu fler sammankomster. Man får en varm känsla när man träffar allihopa. En sån där känsla som inte kommer fram så ofta utan mest när man ser en människa som man har levt med hela livet. Man kanske inte har sett dom så mycket, men när man gör det är det alltid en stund av glädje tillsammans.

Jag får väl bara hoppas att min närvaro i släkten är till glädje för de andra också. Jag tror att det inte spelar så stor roll, för släkten ser inte så mycket på fel och brister, men jag hoppas att de tycker om mig... Eller stryk det, det vet jag att de gör. Så tack för att ni finns släkten, ni är bäst, det vet ni.

Bästa låten just nu:

Kanye West - Family Business

(följ länken)

Sherlock Holmes

När jag i somras såg den nya serien Sherlock hemma hos Sara så blev jag en lite lyckligare människa. Jag vet inte varför, men det är något i karaktären Sherlock Holmes som är så fantastiskt. Kanske är det sättet som han kan se alla detaljer och klura ut vilka människor är, kanske är det för att han äger alla sina medmänniskor hela tiden, men jag tror att det är hur han och Doctor Watson umgås med varandra i deras udda vänskap.

Jag läste också Conan Doyle-klassikern The Hound of the Baskerville i somras och det är också relationen till Watson som är det slående för mig. På något sätt så fungerar komedin i deras konversationer från 1900-talets början lika bra nu som då och så fort Sherlock börjar tillrättavisa Watson så kan man inte annat än le.

Sen har vi ju självklart den nya Sherlock Holmes-filmen av Guy Ritchie. Jag tycker att den faktiskt fångade mer av Sherlock än jag trodde att den skulle, då han faktiskt inte egentligen är en gammal gubbe i en grön jacka som röker pipa. Det är ofta något övernaturligt och lite drogande och lite action. Det tror man inte, men så är det.

Jag läste också en utmärkt krönika av Fredrik Virtanen där han lovordade Sherlock Holmes och den nya serien. Där sa han också att tv-serien House är baserad på Sherlock Holmes och då trillade polleten ner. House = Holmes, Wilson = Watson, Vicodin = Kokain, Små Detaljer = Små Detaljer, El-Gitarr, Piano = Fiol. Det finns hundratals likheter men det absolut mest tydliga är hur House på samma sätt som Holmes inte vågar någon annan än Wilson få komma honom riktigt nära och bli hans vän.

Döm av min glädje när jag någon gång i oktober förra året började höra rykten om att SVT hade köpt in Sherlock och tänkte börja visa den tidigt 2011. Nu är den alltså här, och för alla som inte har sett den så säger jag till er: "Hem, och skäms! Botgör genast genom att kolla på det första avsnittet här!"

Sherlock

(följ länken)

 

Bästa låten just nu:

Radiohead - (Nice Dream)

(följ länken)

Att vara arg.

Fick ett infall att vilja skriva här mitt i natten.

Det brukar vara så. Jag får såna där infall och oftast brukar jag vifta bort det och gå till sängen igen. Men vissa gånger är det något som vill bli skrivet. Det här är en sån gång.

Jag är less på Jorden. Less på människor. Less på att inte hitta människor. Less på att inte visa mig. Less på att ta för stor plats. Less på att vara ensam. Less på idioter. Less på att inte vara det glada ansiktet när jag lämnat människor. Less på Gud. Less på hur man ska tolka allt jämt. Less på att låtsas. Less på att vara mig. Less.

Du kanske tycker att det här inte var så positivt. Om du tyckte att det var positivt så tycker jag att du borde uppsöka ett bibliotek och slå upp ordet positivt i ett lexikon - för det var inte positivt. Men jag har tröttnat på att vara positiv jämt. Vem har sagt att man måste vara det? Jag blir galen när jag hör något som jag som kille, svensk eller människa inte kan ta in. Något som är så fullt av ondska, arrogans eller okunnighet att jag bara kräks av att lyssna på det. Jag vet inte hur jag ska reagera på sånt, jag vill orsaka någon ansvarig fysisk smärta. Jag vill inte låta det vara. Jag vill skrika allt jag bara kan och låta världen få veta det jag vet. Men... det gör jag inte. Jag är feg. Jag är svensk. Jag låter det vara som det alltid har varit. Det är lättast så...

Jag vet inte om jag har blivit visare av att skriva det här, men jag vet inte om det är det som är poängen. Jag vill bara få kunna vara arg. Att få stå på livets skithög och skrika ut "I'm as mad as hell, and I'm not gonna take this anymore!". Jag hoppas att jag får lära mig att uttrycka ilska på rätt sätt och jag ber Gud att den inte ska ta över mitt liv helt, men nu vill jag bara få skrika. Vill du skrika med mig? Tänk på något som gör dig galen och ta i, det är inte svårare än så. AHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!

Bästa låten just nu:

Norma Jean - Falling From The Sky: Day Seven

(följ länken)

Iskristaller faller

Det faller iskristaller över Umeå inatt.

När jag går hem genom en stilla stad strax innan tolvslaget faller de tyst och försiktigt från himlen. Det är ganska vackert. Jag ska inte säga att det är alldeles underbart och fantastiskt, för det är det inte... Men det är ganska vackert, faktiskt...

Så där tyst. Så där konstigt tyst. Det borde inte få vara så där tyst för det är när det blir så som det är det svårt att inte känna sig som den ensammaste människan i världen. Man kan vara omgiven av tusen människor nästa dag, men det räknas inte. Just i den stunden är du ensam och utlämnad för världen. Det är du och den där envisa gamla tystnaden.

Den där ensamma tystnaden har alltid funnits. Den kommer alltid att finnas. Ändå är det så svårt att behöva anpassa sig till den. Jag blir så obekväm i tystnad. Jag vet inte varför, men jag vet att jag behöver människor. Jag vet att jag behöver dig. Tack för att du finns.

Bästa låten just nu:

Simon & Garfunkel - The only living boy in New York

(följ länken)

Flyttad

Nu är jag framme i Umeå.

Det är en konstig känsla. På ett sätt känns det så bra, på ett annat som att jag inte vet vad jag gör här. Jag har så mycket kvar i Härnösand så att komma upp hit har varit en omvälvande upplevelse, men å andra sidan så har jag Sara här och det är min räddning.

Bara för det så kan jag inte säga att det har varit någon lätt uppgift att flytta. Jag får väl komma hem till Härnösand och hälsa på ibland, men det är en liten tröst när man bara skulle vilja ringa till någon vän och fråga om dem vill hänga. Jag har ingen sån person i Umeå. Men, det kommer säkert så småningom. Hoppas jag iallafall.

Jag bor med min kusin Johan här uppe och det är nog min andra räddning. Vi har lite liknande intressen och det gör att vi har mycket att prata om. Vi håller till exempel på att kolla igenom tv-serien OZ på lediga stunder.

Vi får väl se hur det går här uppe, men just för tillfället är mitt sinne delat. Mina tankar flyger ofta bort till folket i Härnösand och jag hoppas de har det bra där nere i snön.

Bästa låten just nu:

The Kinks - Victoria

(följ länken)

Back in Business.

Nu är jag tillbaka med bloggen efter ett litet jullov.

Det är lite som att ha jullov i skolan. Det är skönt att få vila upp sig lite, men samtidigt så känner jag också att jag har saknat skrivandet. Man har liksom en massa saker som ligger i huvudet som kan vara roliga att få ut i pränt.

Det jag tänkte börja med att säga är att Jakob Bylund vann quiz-tävlingen och kommer att få se på Ensam Hemma med (ingen annan än) mig!!! Det kommer att bli en ära att få se den tillsammans med dig Jakob och jag är säker på att det är en ära för grabben också. Jag, Jakob och Simon gjorde för övrigt en roadtrip upp till Ö-vik dagen när jag och Jonas spelade på Unite. Jag försöker hitta ord som ska beskriva den resan men, ibland är vissa saker bättre lämnat osagda. En sak ska jag ändå säga, Legen- wait for it......... dary. Tack Boys!

Tanken kom till mig när jag såg den utmärkta filmen The Darjeeling Limited. Hur viktigt det är att inte underskatta sina vänner (och ha en roadtrip) lite nu och då. Jag sitter på tok för ofta stilla i mitt rum och gör ingenting istället för att vara ute och umgås med alla fina och ofina människor som finns där ute. Jag tror att det är det som gör det lite läskigt att flytta upp till Umeå. Kommer det att finnas människor som vill bli mina vänner där? Kommer jag att bli en sån där person som bara fastnar i mitt rum och är rädd för mänsklig kontakt? Jag hoppas inte det. När en rädsla som denna kommer krypande kan det vara bra att få se en film som vänder på det hela. En film om vikten av vänskap i stunden när man behöver det som mest. Då försvinner den där rädslan och byts mot en vilja att bara försöka istället.

Bästa låten just nu:

The Kinks - This Time Tomorrow

(från The Darjeeling Limited)