Bästa låten just nu:
tisdag 29 januari 2013
Last Minutes With Oden
En klasskompis tipsade mig om en dokumentär kortfilm som hette Last Minutes With Oden. Hon sa inte mycket mer än så, och jag tänker inte göra det heller. Annat än att den är fantastisk då förstås. Och jag VET att du har 6 minuter, så sluta sitt där och låtsas som om något annat. Det är bara ett klick med musen och 6 minuter av din tid. Kom igen nu!
tisdag 17 juli 2012
Gillade du verkligen dom här?
 |
| Samuel L. Jackson Needs You |
Var det någon av dessa tolv som du hoppande av lycka begav dig iväg till Videoteket eller Pirate Bay (vad vet jag?) för att införskaffa?
Fanns det någon film som du redan hade sett och som du verkligen inte tycker borde varit här?
Viktigaste frågan: Om du skulle vara tvungen vilken av dessa filmer skulle du helst av allt se?
Frågor som söker svar. Svara gärna nere i kommentarsfältet eller på Facebook. Du är en klippa. Tack.
Bästa låten just nu:
12. Das Boot
Då var vid framme vid den tolfte och avslutande recensionen. För dig med en timme till över är tipset den klaustrofobiskt, krypande och mästerligt genomförda resan som är Das Boot. Filmen klockar in sin directors cut på 3 timmar och 19 minuter och det är väl spenderad tid för den som vill och kan. En av de bästa krigsfilmerna som jag har sett ett flertal gånger och gärna återvänder till. Det måste väl ändå vara måttstocken på en bra film? En film som är värd att återkomma till gång på gång.
1942. Andra världskriget har brakat loss ordentligt och en tysk ubåt sätts i vattnet för att förgöra Engelska lastskepp. Besättningen ombord på båten har inte direkt samma ideal som Herr Hitler och den unga nazisten som är högst rankad militär på båten har svårt att få bukt med besättningen. Det blir problem längs med vägen och det är många otroligt starka scener i filmen.
Jag läste en recension av en man som sa sig jobba på ubåt. Han berättade att han och hans kollegor ofta brukade kolla på ubåtsfilmer. Jakten på Röd Oktober, U-571 och Below etc. Dock var det mest eftersom de ofta har en sådan väldigt missvisande bild av hur det är att vara i en Ubåt att det blev närmast komiskt. Men Das Boot skrattade ingen åt. Där var det autentiskt och skrämmande.
Das Boot är en film som beskriver fasan i att vara instängd i en metallburk 200 meter under ytan. Men det är också en film som låter oss se en annan sida av Andra Världskriget. Livet är INTE som Saving Private Ryan. Det är inte dom goda och dom onda. Det är blandat. Och det är det som görs så bra i den här filmen. Att vi inte känner fullständig avsmak för alla tyskar och att vi inte väntar med glädje på att amerikanerna ska komma och rädda dagen gör att filmen blir mer intressant.
Får du mersmak av tyska krigsfilmer rekommenderas även den alldeles utmärkta filmen Der Untergang om Hitlers sista dagar i bunkern. På samma sätt som Das Boot visar den hur det inte verkar finnas någon utväg och hur människorna i en sådan situation reagerar. MEN se Das Boot först och upplev ett riktigt mästerverk. Här nedanför finns filmen i sin helhet på youtube, men den kan vara mer stämningsfull att se på tv, om sådan finns.
Mycket Nöje.
IMDB
Låt kopplad till filmen:
måndag 16 juli 2012
11. Fyra nyanser av brunt
Vad sa du? Ville du se en film på svenska istället? Men se den här då! Tomas Alfredsson gjorde tillsammans med sina övriga Killinggänget-medlemmar en av tvåtusentalets bästa filmer så här långt. Jag såg den första gången i sina separata fyra delar på SVT för en herrans massa år sedan hemma hos min kompis Viktor. Jag förvånades redan då av det råa och komiska sättet som Killinggänget tog sig an olika familjesituationer. När jag sedan sett filmen i sin helhet tycker jag att den ännu bättre lyckas väva ihop de fyra historierna till fantastisk helhet.
Fyra berättelser vävs samman, men karaktärernas vägar korsar aldrig varandra. En matlagningsgrupp som blivit en slags terapigrupp, en skånsk familj där Pappan blir bränd fördärvad i ett djurkrematorium, en nyligen avliden rik mans familj och två hotellägares relation och sönderfall. Tillsammans lyckas alla historierna visa att tragik och komik visst hör ihop.
Folk som sett den här filmen brukar oftast komma ihåg skåningen som faller in i elden på krematoriumet. Och visst. Robert Gustafssons breda skånska är det inget fel på, men det är alla delarnas helhet som gör att jag når slutet och nästan får tårar i ögonen till den fullständigt banala eftertext-låten Sorgliga Sånger.
Det är alla tragiska karaktärerna som gör att man på något väldigt märkligt sätt får ett nytt hopp av. Man gillar den stackars, karismatiske Ernst som söker jobb på bank men aldrig någonsin skulle kunna får det. Man skrattar först, men strax sitter skrattet i halsgropen. Killinggänget säger på kommentatorsspåret att man ska skämmas över att man skrattat åt vissa saker. Att man får betala med varje skratt med en liten bit av sin själ. Och det är väl det som gör den här filmen så fantastisk egentligen. Man får en sådan värme till människor man kanske inte alls hade haft annars.
Klippet nedanför är när Ernst går till banken och gör inte det att du vill se filmen är den nog ingenting för dig.
Mycket Nöje.
IMDB
Låt kopplad till filmen:
söndag 15 juli 2012
10. Frost/Nixon
Något som alltid fascinerat mig är den slingriga, bombastiska amerikanska politiken och kollar man på filmerna om ämnet på senare år är det inte mycket som slår Frost/Nixon. Nominerad till bästa film på Oscarsgalan 2009 och i inte mindre än fyra andra kategorier. Filmen går i lugnt tempo och byggs sakta men säkert upp i ett stort crescendo. Att en film baserad på en serie intervjuer från 70-talet kunde bli så spännande att följa trodde jag aldrig.
Talkshow-hosten David Frost får det största uppdraget i sitt liv; han ska bli den enda som får intervjua Richard Nixon efter Watergate. Nixon, som den slingrige politiker han var, har handplockat Frost för jobbet eftersom han tror att det kommer att bli en lätt match att prata runt honom. Han hade nog aldrig i åtanke att Frost och hans medhjälpare faktiskt skulle visa sig vara ett värdigt motstånd. Aj, aj, aj.
Det som är riktigt starkt i den här filmen, förutom rollprestaionerna, är hur man mänskliggör Nixon. Mannen som MINST sagt inte hade rent mjöl i påsen. Vi får se den åldrade Nixon som fortfarande är hal som en ål, men som när kamerorna släcks, ändå visar något mer levande. Givetvis har manusförfattarna tagit sig friheter kring vissa detaljer, men det visas ändå på ett fint sätt att alla människor ändå är människor i alla fall.
Frank Langella är utmärkt som den buttre Richard Nixon och Michael Sheen är fantastisk som den hungriga reportern David Frost som verkligen gör sitt yttersta för att knäcka en av politikervärldens bästa bortsnackare. Vi får se hur han och hans team jobbar febrilt för att komma fram till svaren som Nixon kommer att ge på frågorna och vad deras motfråga kommer att vara. Det är en riktig FRÖJD att se den här filmen komma till liv.
Mycket Nöje.
IMDB
Låt kopplad till filmen:
lördag 14 juli 2012
9. Falling Down
OK.., den här filmen kanske du redan har sett. Men det är den första filmen jag köpte på DVD så vad ska man göra liksom? Jag kommer fortfarande ihåg att jag var nere på Åhléns när vi var relativt nyinflyttade i Härnösand. Jag kommer ihåg att jag omslaget på den uppklädde Michael Douglas med ett hagelgevär i gängkvarterens Los Angeles fascinerade mig och jag kommer ihåg att man öppnade fodralet på ett konstigt sätt. Sedan dess är filmen en av mina absoluta favoriter och Michael Douglas skådespeleri är SANNERLIGEN elektriskt.
En man lämnar sin bil i en kö in mot stan och ger sig iväg på fot. Strax får vi se att den här mannen är något labil när han slår sönder en närbutik med ägarens basebollträ eftersom han inte får köpa en Coca Cola för 50 cent istället för 85. Han får den till slut för 50 cent, betalar och går. Och så följer filmen. Michael Douglas slår, skjuter, hugger och betalar för sig genom staden och under tiden försöker polisen Prendergast (Robert Duvall) få fatt på honom under hans resa av mayhem genom Los Angeles.
Begreppen att "bli lite Falling Down" eller "He just went a little Falling Down" härstammar härifrån och det är GIVETVIS vid de tillfällena när man till slut är så less att man skulle göra vad som helst för att inte vara det. Det Michael Douglas karaktär vill är att komma hem till sin frånskilda fru för att fira sin dotters födelsedag, och då spelar det ingen roll alls vad som står i vägen. Vare det åldrade nazister, vägarbeten eller sydamerikanska gangsters
En subplot i filmen som är intressant är relationen mellan detective Prendergast och hans fru. Frun är väldigt överbeskyddande sen han blev skjuten i tjänst och numera bara jobbar bakom ett skrivbord. Relationen känns väldigt lite Hollywood och väldigt verklig. Han måste hela tiden lugna henne med att han snart ska komma hem och allt det lägger på ytterligare ett lager av trovärdighet till filmen. Det är inte någon översnygg CSI-fru som oroar sig utan en helt vanlig 50-årig kvinna.
Med många oförglömliga scener och karaktärer har det här blivit en av mina favoritfilmer of all time. Och mycket har väl egentligen att göra med Michael Douglas. Vad hade filmen blivit utan hans förmåga att växla humör utan att blinka? Inte lika bra förmodligen.
Mycket Nöje.
IMDB
Låt kopplad till filmen:
fredag 13 juli 2012
8. It's a Wonderful Life
Nu ska vi all the way back to 1946 när den oemotståndliga, mysiga, dramatiska, trevliga, roliga och på alla sätt behjärtansvärda filmen It's A Wonderful Life gick upp på biograferna. Jag och Sara såg den innan jul i år och vi älskade den båda två. Sara såg den direkt igen med sin roommate Sofia och hon hävdar härmed att det är hennes bästa julfilm. (även om jag skulle hävda att det inte bara är en julfilm).
Berättelsen om den rakt igenom gode George Bailey, som i hela sitt liv sätter andra framför honom själv, och hur hans liv inte blev som han hade tänkt sig brukar alltid visas runt jultid i USA. Det är lite missvisande eftersom största delen av filmen inte alls har speciellt mycket att göra med julen utan mer följer James Stewart som den trevlige George Bailey som står upp för det som är rätt. Hans liv blir inte kantat av rosor för det, men det ska krävas mycket för att George ska ge upp.
Det är en behjärtansvärd film på många sätt och det är just James Stewart som är bärande igenom hela filmen och gör att den faktiskt blir så lyckad som den blir. Det svartvita formatet och citat som: "You want the moon? Say the word and I'll throw a lasso around it and pull it down!" gör ju att vilket syniskt 00-talshjärta som helst kommer att smälta. Karaktären Clarence som presenteras en bit in i filmen är också en personlig favorit så jag hoppas verkligen att du tar chansen att se ett stycke filmhistoria som utan tvekan kommer att lämna dig med ett leende på läpparna.
Mycket Nöje.
IMDB
Filmen i sin helhet
Låt kopplad till filmen:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)