Lucka 21 |
Jag vet inte varför det har blivit så, men jag har mer och mer börjat tveka på ensamheten. När jag sätter mig ner ensam så kommer inte riktigt den där känslan längre. Det känns alltid som att det är något som saknas. När jag tar mig för att gå till vänner och gör saker med dem så kan den där fina känslan ibland komma tillbaka, men inte på samma sätt, utan snarare som en känsla av att jag är en del i något viktigt. Jag är inte längre bara en medpassagerare i mitt liv, utan jag blir tillsammans med andra en viktig del i att föra mitt liv framåt. För min erfarenhet av ensamheten är att den verkligen kan det där med att hålla dig stampandes på samma ställe och det må vara roligt ibland, men överdoserar man ensamheten kan det bli, just det, ensamt.
Missförstå mig rätt, jag älskar fortfarande att vara ensam. Jag kan se fram emot med glädje att få sätta mig i min ensamhet och göra en blogg, läsa en bok, eller bara få vara mig själv. Jag har väl kanske bara kommit till den insikten om att det är roligare att ha vänner att leva och dö för, än att leva och dö ensam.
I det fina tunna ljuset, står jag och väntar tyst
Sommaren är framför, kvarteret nästan tömt
På människor och känslor, ingen rörelse någonstans
Sommaren är framför, kvarteret nästan tömt
På människor och känslor, ingen rörelse någonstans
Aldrig, aldrig ensam
Alltid ensam här
Aldrig, aldrig ensam
Alltid ensam här
Aldrig, aldrig ensam
- Aldrig ensam, Jonathan Johansson
Bästa låten just nu:
En omvänd julkalender |
Upplever samma känsla även om jag inte alltid läser böcker..
SvaraRaderaBra låt!
pst. Jag kommenterar ja!