Min stad i ruiner

Vi står i en stad av ruiner, Du och jag. Vi har väntat för länge på det här, fast, så är det förstås alltid. Att vilja gå är inte det samma som att göra det och att vilja tro är inte det samma som att våga. Men nu ska det bli förändring, det intalar jag mig. Nu ska det bli på riktigt. Vi står här, jag med sänkt blick, du med öppna armar. Du har förstås alltid stått där men jag har inte alltid varit redo. Inte som nu.

Hur skulle jag kunna vara det? När sorgen gör sig påmind, när gråten ligger närmast, när huset faller samman så får jag andas hos Dig. Det är den skörheten i livet som gör det värt att leva, men när strängen brister gör det alltid lika ont.

Så när vi står här i ruiner känns det bra att bara på nytt få lägga den första stenen, dra det första målardraget och åter få se hur staden åter reser sig större och starkare. Men, till att börja med nöjer jag mig bara med att få lägga de första stenarna i ditt sällskap, vi har all tid i Världen att bygga...