This is England var en uppskjutarfilm för mig. Ni vet en sådan där som bara ligger och VÄNTAR på att man ska se den, men att det aldrig riktigt blir av. Fyra års väntande innan jag såg den, men jag älskade den så klart när det väl kom till kritan. En känslosam, stark och fin berättelse om en liten pojkes sökande efter sin plats i livet. Och om skinheads i början av 80-talet.
This is England är en film som utspelar sig innan skinheads blev farliga. Eller iallafall i övergången till att de blev farliga. Shauns pappa dör i Falklandskriget och hand passar inte riktigt in i skolan. När han stöter på några vänliga skinnskallar i en tunnel finner han plötsligt att han har någonting att tillhöra. Men det visar sig snart att det kanske inte är alla skinheads som har samma leksamma inställning till livet.
Filmen är på samma gång ett slags tidsdokument av det tidiga 1980-talet i England. Thatcher har skickat iväg trupper till Falklandsöarna och rasistiska högervindar börjar sakta blåsa in över landet. I de lägre klasserna blev det tydligast och här i This is England lyckas regissören på ett bra sätt att beskriva en svår situation med det tydligaste exemplet på en grupp som blev infiltrerad av detta.
Det fina med den här filmen tycker jag är just behovet av tillhörighet som gör att Shaun leds in på fel vägar. Det finns något så starkt i oss som gör att vi inte vill vara ensamma. I ett land som Sverige där alla bor själva så kanske inte det ser ut som det på ytan, men vad vore vi utan andra? Idén visas på ett bra sätt också i filmen Up In The Air, där George Cloonys karaktär håller ett föredrag om en ryggsäck. Att vi inte borde bära runt på alla andra människor och saker vi har utan vara fria. Jag tycker att livet krymper utan folk runt omkring, och det är väl också det som Shaun känner. Det och sorgearbetet efter hans pappas död som gör att han behöver en krets att få tillhöra är det som får mig att känna mest för den här filmen.
Slutet tar lite extra hårt på mig, jag ska inte säga mer än att det involverar ett hav, en engelsk flagga och en cover på "Please, Please, Please Let Me Get What I Want" med The Smiths, och jag tror att det är fler än jag som kommer att fälla en tår där. Sen dialekten de har i filmen får mig att smälta också. Det är nåt med en väldigt, väldigt bred brittisk dialekt som gör filmen mer trovärdig. Har du inte sett den, se den. Har du sett den, se den igen. En fantastisk brittisk film som visar oss början på ett härjat, engelskt 1980-tal.
IMDB
Låt kopplad till filmen:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar