I förra årets sista månad (som vanligt december, thank you for keeping up) var jag inne på Donald Millers blogg och läste ett utdrag ur en bok som heter Jesus, My Father, The CIA, and me av en man vid namn Ian Morgan Cron. Förtjust av denna min nya upptäckt önskade jag mig givetvis denna bok i julklapp illa kvickt.
När jag så fick boken på julafton var det kanske den saken jag blev minst överraskad för, men ändå nästan gladast över. Jag läste alldeles nyss ut den och det som slår mig när jag är färdig är att jag är väldigt lik Ian. Och samtidigt inte alls lik honom. Hans pappa var alkoholist, min pappa jobbar med missbrukarvård. Hans pappa jobbade för CIA, min pappa jobbade för Posten och Mittuniversitetet. Han bodde i ett väldigt trasigt hem, jag hade mycket bra familjeförhållanden.
Ändå är det någonting i hans berättelse som talar till mig. Han är en person som i sitt liv har kämpat mycket med att försöka vara finare och bättre än han har känt sig på insidan. Den saken tror jag märkligt nog är det som kristna människor i Sverige lider mest av. Att inte kunna visa sig, så som man egentligen mår är någonting som jag måste brottas med ofta. För hur skulle det se ut om en sådan som jag egentligen sa vad jag tyckte eller berättade hur det egentligen känns vissa gånger jag får frågan "Hur är läget?"
Hur kan personer som kommer från vilt skilda förhållanden förenas på ett så märkligt sätt? Jag vet inte. Jag vet bara att det ibland kan vara skönt att få sätta sig ner och läsa en bra bok som utmanar sitt avgränsade sätt att se världen på.
Skönt att vara tillbaka.
Bästa låten just nu:
Välkommen tillbaka Jocus Pocus!
SvaraRaderaMarco