Det är ofta när man är i närheten av sin familj och släkt en längre tid som de där små känslorna av ilska och avund tittar fram. Man kanske ryter ifrån när någon är jobbig och håller på och drygar sig. Man kanske blir less och går in till sitt rum för att få vara själv en stund, men man har ändå bandet till dem som går djupare.
Jag tycker om våran släkt. Den är så galen och bra. Att först få sitta och luncha med Marcus och prata om Wayne's World och sen gå till Farmor och prata med henne om vad som har hänt i kyrkan och livet, det är äkta glädje det. Jag saknar den delen av släkten när jag är uppe i Umeå. Den där galna släkten som har hundra födelsedagar varje år och ännu fler sammankomster. Man får en varm känsla när man träffar allihopa. En sån där känsla som inte kommer fram så ofta utan mest när man ser en människa som man har levt med hela livet. Man kanske inte har sett dom så mycket, men när man gör det är det alltid en stund av glädje tillsammans.
Jag får väl bara hoppas att min närvaro i släkten är till glädje för de andra också. Jag tror att det inte spelar så stor roll, för släkten ser inte så mycket på fel och brister, men jag hoppas att de tycker om mig... Eller stryk det, det vet jag att de gör. Så tack för att ni finns släkten, ni är bäst, det vet ni.
Bästa låten just nu:
