När jag går hem genom en stilla stad strax innan tolvslaget faller de tyst och försiktigt från himlen. Det är ganska vackert. Jag ska inte säga att det är alldeles underbart och fantastiskt, för det är det inte... Men det är ganska vackert, faktiskt...
Så där tyst. Så där konstigt tyst. Det borde inte få vara så där tyst för det är när det blir så som det är det svårt att inte känna sig som den ensammaste människan i världen. Man kan vara omgiven av tusen människor nästa dag, men det räknas inte. Just i den stunden är du ensam och utlämnad för världen. Det är du och den där envisa gamla tystnaden.
Den där ensamma tystnaden har alltid funnits. Den kommer alltid att finnas. Ändå är det så svårt att behöva anpassa sig till den. Jag blir så obekväm i tystnad. Jag vet inte varför, men jag vet att jag behöver människor. Jag vet att jag behöver dig. Tack för att du finns.
Bästa låten just nu:
"So I think I'll stay, caught up in silent prayer, cause I believe in silence.
SvaraRaderaOur hearts speak the same words.
So why don't we just walk along the shoreline with our silent song?
Cause I believe in silence.
Our hearts speak the same words, the same words."
/Blindside =)
Vi är rätt så olika du och jag.
SvaraRaderaJag har länge längtat efter tystnad så att jag kan ta mig tid att känna mig just så där ensam.
Visst, jag behöver också människor men jag kan inte komma ihåg senaste gången det var helt tyst.
Skulle vara skönt att hitta en lagom balans av tystnad och allt det där andra som kan eka alldeles för högt ibland.
Tack för att du skriver. /f